Var du en liten jente da?

Felicia och jag pulsar mot bilen i den decimetertjocka snön.
"Har du lekt ute i snön idag?"
"Ja, med Gustav!" Jag kan skönja ett brett smil på hennes läppar, ett smil av lycka. Med Gustav faktiskt!
"Var det gøy da..?"
"Ja!!"
"När pappa var liten lekte han också massa i snön vettu"
"Mmm.." Vi är nästan framme vid bilen när hon stannar till och ser upp på mig med huvudet på sned.
"Var du en liten jente da?"

Vi satte oss i bilen och styrde hemåt. Man bara ler och undrar hur mycket de egentligen får med sig.. Häromdagen tog hon sina små händer och höll på kinderna på mamma och sa med tillrättavisande blick "Ikke snakk til meg på den måten!". Vi har sagt så till henne när hon blivit skrikig etc mot både oss och andra folk, inte ofta men nån gång. Det hade tydligen lagrats i hennes inre..:)

I natt skedde det en liten kissolycka igen så vi var tvungna att snabbduscha henne och byta pysj.. Hon fick ligga i vår säng efter det. När hon söker sig in i ens famn så är det den mest underbara känslan man kan uppnå tror jag. Varm som ett element och jag förstår inte var hon fått den kvalitén ifrån med tanke på att hennes föräldrar är istappar båda två.. Hon lägger sig med sitt ansikte 1 cm från mitt och smaskar sedvanligt med sina läppar(något hon alltid gör när hon vaknar till lite och ska somna om). Jag kan skönja ett brett leende på mina egna läppar innan jag hastigt somnar in..