Ibland vet man. Man har sett den personen i nåt sammanhang någon gång förut, det sitter bara så himla långt inne så man har inte en chans att plocka fram det. Inte på de få sekunderna man står där framför just den personen i vart fall. I stället blir det bara kaotisk stiltje i hjärnan, man fryser totalt och blir som en stum neander utan käft. Tungan klistrar sig som silvertape i gomen och man får ut absolut..ingenting.. "Öh, har jag inte sett dig förut..?" Man bara vill men det verkar omöjligt. Blir ju lite lätt pinsamt om vedkommande säger "Neeej.. Da tror jag du tänker på en annan.." Do it, Do it!
Den personen jag tänker på var ju självklart före mig. Självklart tog hon det första initiativrika, spontanta och enkla steget. "Öh, har jag inte sett dig förut..?"
Blir ju bara ännu mera pinsamt för mig förstås, då tror ju hon säkert att jag tog den enkla vägen ut(att totalignorera) och det är ju som att loosa med 0-5..
Poletten ramlar ju rätt ner när vi utväxlat några ord och eftersom tungan fortfarande sitter fast med silvertape så står man bara där och cashar in nederlaget. Bra jobbat Andreas, bra jobbat. Undrar om jag bara ska ta den där 20kg-vikten och slå in pannbenet på mig själv jag. Eller kanske skalla ner henne och löpa därifrån. Nej, man vinner inte på att tiga, få det ut. Bättre att ta en pinsam en och prata för mycket än att inte säga ett skit.
Känner att det slutade 1-1 dock med tanke på att jag just fullfört en 60 min xycling kl 0630 på morgonen. Liten seger.

Vem hon var? Mött henne på ett bröllop för många år sen. Då hade hon långt hår och var storväxt, nu kort hår och smal. Skulle ju förstått det. Eller bara sagt de magiska orden.."Öh, har inte...?"