Carpe Diem

Läser VG. Snurrar in på ett reportage om cancersjuka Ida. Hon fick på sin 27-årsdag diagnosen kreft, eller cancer som vi svenskar säger. Hon hade just mött Frode som hon hade fallit pladask för, en friluftsman som egentligen inte var henne type alls.. Froden sin.. De gifter sig ett halvår senare men rätt efter fyllda 28 orkar inte kroppen längre. Alla behandlingar blir för mycket, bivärkningarna för stora.
Jag får en obehaglig klump i halsen, klarar knappt att svälja känner jag. Pressar tillbaka tåren i högra ögonvrån(kan ju inte sitta och grina på en stappfull buss en Måndag morgon. Eller kan man det?!) och försöker dämpa mina rysningar i kroppen medans jag ser videoklippet..
Ingen borde få uppleva sånt, ingen. Varken drabbade eller anhöriga. Ändå är det så vanligt. Jag tror var tredje individ i snitt, blir drabbad av någon form av cancer under sin livstid. Det är skrämmande höga tal. Skrämmande.
Jag är otroligt glad att jag är frisk och att min familj är frisk.
Tanken på att leva utan dig Johanna har jag pressat in i min hjärna långt, långt bak. Bak "otänkbart"-avdelningen. Du och Felicia är mitt allt, mina "kakor". Vi ska hålla oss friska och kämpa oss i genom allt av motvindar, det vet jag. Dock kan man inte ta något förgivet. Livet har massa "sprell" och överraskningar på spel och när man minst anar det, eller behöver det minst träffar det en som hårdast.. Därför ska vi uppskatta varje dag som om det vore den sista, ta vara på livet. Uppskatta det vi har, nämligen varandra. Jag älskar dig och Felicia med hela mig. Mina kakor.. Massa kärlek från mig:)..