Sitter hos tandläkaren i väntan på min årliga undersökning.. Kommer in en karl genom dörren och som man ser, sliter med något bigtime. Amfetamin eller dödstaggad som person? Nervös? Sparkar in skorna i väggen i ett halvdant försök att göra det försiktigt.. När han ska hänga upp jackan sliter han ner hela hängkroken sammen med alla jackor som redan hänger där. Skrattar lite nervöst och ser på mig med en förlåtande blick. "Behöver inte se på mig, ingen av jackorna är mina" tänker jag innan jag får lite dåligt samvete och sätter mig in lite i hans situation. Är ju ett helvete. Tandläkarskräck alltså. Minns att jag var dödskraj när jag var mindre och veckorna innan sov jag på helspänn..
Killen har precis meckat in de utfallna gipspluggarna i väggen igen när de ropar hans namn. Går med nervös blick mot rummet, jackorna ligger fortfarande på golvet. Hans ansikte liknar operataket i solsken och han säger inte ett pip medans han darrande skakar hand med läkaren..
"Andreas!" ropar en dame med thailändskt ursprung. Min tandläkare det.. Trevlig och försiktig hon Fröken Pran. Går in utan att förstöra något på vägen och lägger mig i stolen. Tar ett stadigt tag med händerna i stolen. Puh, inget kan väl gå fel här..?
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar