Syke grejer

I natt kom jag mig igenom de sista kapitlena av "Gjenferd". Äntligen måste jag säga! Tror inte ljudbok är helt min grej alltså.. Antingen somnar jag eller så ligger jag och tänker på något helt annat såsom vilket transportsätt jag ska ta med Felicia på morgonen. Säkert lyssnat på alla kapitel 2 ggr i snitt, överdriver inte..

Här om dagen besökte jag och Felicia biblioteket på Lambertsetersenteret. Jag hade ju aldrig varit inne där och Felicia visade stolt upp var hon brukade sitta när de var där med barnehagen. Detta var hennes hemmaplan helt klart. "Her kan du sitte Pappa, jeg ska lese for deg". Slog oss ned i puffarna som stod bredvid barnbokseksjonen. Efter att Felicia gått igenom första kapitlet av den spännande "Pulverheksa" gjorde jag slag i saken. Det jag tänkt på så länge.. Jag blev lånetagare igen! Jepp, första gången sedan barnskolan så har jag mitt eget lånekort. Lite mer fancy och teknologiska rutiner runt prosessen 2011, annars helt likt. Du får låna gratis i en månad, böter om du är sen etc.
Felicia valde 4 barnböcker(Pulverheksa en av dem så klart) och jag tog "Hodejegerne" med Jo Nesbö, ett av hans verk som är fristående och utan Harry Hole. Den har ju dessutom blivit film som har premiär i dagarna så passar fint. Allt detta gratis alltså. Hell yeah, bibliotek rules!!

Just nu ser jag den officiella och första dokumentären om 22 juli på TV2. Massa berättelser och vittnesuppgifter från många av de överlevande. Skrämmande är ordet. Allt från bomben i centrum till massakern på Utøya och man inser hur svårt det var för dem på ön som verkligen inte visste någonting..
Sätt er in i situtionen. De har just blivit informerade om att regeringsbyggnaden är helt utblåst och att flera folk är döda. Många är i chock. Ingen vet varför eller vem som gjort det. Varför lilla Norge? VArför Oslo? Innan de vet ordet av kommer en polisklädd man in i huvudbyggnaden på ön och börjar att regelrätt avrätta folk. En efter en, 2 skott i vardera. Bang. Bang.
Folk löper åt alla håll men har ingenstans att löpa eftersom de är på en liten öde ö. Folk gömmer sig i vattnet, i bergsklippor, i tält. Folk spelar döda. Samtliga berättar att de trodde Norge var ockuperat. De låg nere i vattenkanten och trodde att Norge var belägrat av en fientlig och främmande makt. Absurt, men de visste ju ingenting. Ingen hade kontakt med omvärlden, mobilerna blev avslagna eftersom det kunde vara skillnaden mellan liv och död om du blev avslöjad av ringsignalen eller annat. De visste ingenting! Många säger så här i eftertid att de inte ens hade tanken på att börja simma även om det var på en ö, de kan inte fatta att de inte ens tänkte tanken nu efteråt. Säger ganska mycket. Om paniken, tankarna och frykten som alla där upplevde.

En karl sitter och berättar att han inte kan förstå varför han inte blev dödad. Gärningsmannen siktade på honom i huvudet men avbröt och gick vidare, som om han skonades. Han gråter, gråter för att han inte kan förstå varför just han fick överleva.

Jag gråter med.
Fortfarande helt ofattbart och absurt. Kommer att ta lång tid innan Norge och Oslo går tillbaka till normal igen. Om det någonsin sker. 22 juli 2011 har satt de djupaste märkena i våra innersta själar. Märken som kanske alltid kommer att ha ärr...