Vi tappar inte kontakten, skulle aldrig ske. Kan gå flera månader mellan att vi hörs men det är likaväl som igår när telefonförbindelsen väl är upprättad..
Jag tycker väldigt mycket om min kompis och även om han verkar stark på utsidan och ini så undrar jag ibland.. Gått igenom mycket. Både familjära bortfall och trassel i vardagen, och det får mitt liv och erfarenheter att likna ett blankt papper på en over-head.. Tomt.
Vet inte riktigt vad jag ska säga när han berättar. Ibland slänger man ur sig ett "jag fattar" eller "kan tänka mig det" men inser i samma skede att det är blank lögn. Jag har inte en jävla aning och fattar inte alls, jag har inte gått igenom en tiondel av det där. Men vad säger man egentligen..?
Känns som att man är borta i dessa sakerna oftare ju mer åren går. En som har en kompis som har en tjej, en kompis eller rent av en medlem av absolut innersta krets. Man har ingen garanti eller reklamation på livet och det bästa man kan göra är att ta varje dag som den sista. Hjälpa och lyssna på dem som det inte går lika plättfritt för. Kliche jag vet men fan så sant.
"Life was like a box of chocolates. You never know what you're gonna get."
Lite så det är va..?
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar