Kings of thrash

Temperaturen är hög redan innan Metallica går på scenen och högre skulle den visa sig att bli.. De dryga 25 graderna är redan uppe i 30 efter att det sedvanliga introt "Extacy of gold"(The good, the bad and the ugly)efterföljt av "Hit the Lights" har avverkats. Vilken inledning!
När sen "Master of puppets" och kvällens första allsång kommer känns det klart. Metallica har bestämt sig, de är de som är chefer den här kvällen och det ska ingen skeptisk/tvivlande resensent eller gammal inbarkad fan kunna ta ifrån dom. De lugna eposen (Läs Nothing else matters och The Unforgiven) är lagda åt sidan och godbitar som "The call of the ktulu" och "The shortest straw" har fått välförtjänad plats i repertoaren.
Jag stod mest och gapade. Var som om jag hade fått valt playlist själv, alla önskningar blev uppfyllda liksom. Att kortterminalerna hade rasat och att vi inte fick flera öl var en bagatell i sammanhanget. Jag kommer på mig själv att jag bara står och ler. Bitvis stum, bitvis nästan tårögd. Det känns som om ungdomstiden flashar förbi framför mina ögon och att det inte var länge sen vi satt där i skolcafeterian och hörde "Fade to black" och "Blackened" till trots för de evigt protesterande syntarna upp i hörnet. Good old times.
Kirk Hammets gitarr låter helt plötsligt klockrent. Lars Ulrich spelar bara fel ibland och James Hetfield osar betongstabilitet.
Inte ens pyrosmällarna i "One" flyttade mig en bänkrad där nere på golvet och när "For whom the bell tolls" kommer står jag stadigt. Som granit.
Kvällen var varm innan men blev glödhet. När "Creeping death" kom som avslutande nummer kände jag lycka. Lycka över att fått vara vittne till det jag ser som Metallicas bästa spelning i mannaminne. Lycka av att stå där på Ullevi och vara en del av 56000 fans som just upplevt ett stycke thrashmagi. Vilken uppvisning.
När vi lade oss i sängarna på hotellrummet sneglade jag på Thomas. Han hade fortfarande en tom blick och undrade som mig vad fan det var som hade hänt.
Tror vi båda sov som ett barn på julafton den natten..:)

Bäst:
Att de spelade låtar som "Sanitarium", "Ride the lightning" och instrumentala "The call of ktulu"
Att Kirk Hammet träffade rätt på nästan alla solon!
Att vi var där
Resten!

Sämst:
Varför låter alltid "One" som ett slarvigt igenomstressat hastverk live och varför måste Ulrich vrida upp tempot flera hack under "landminefinnishen" när han uppenbarligen inte hänger med själv??

Megabäst:
Att SVT direktsände så att jag kan sitta och se det nu igen:)

Fråga:
Hur ska jag kunna lägga förväntningarna nere på scratch inför Iron Maiden på Onsdag och inte räkna med att de också överträffar sig själva? I Telenor Arena dessutom..
Jag ber till gud(Ikväll James Hetfield) och hoppas att också Bruce Dickinson & CO har ett triumfess i bakfickan. Underverk kan ju faktiskt ske. Det visade om inte annat Metallica igår.