Fan fan fan

Citat Thåström. Även om hans ord betydde något helt annat i ett helt annat sammanhang, så passar det likaväl så förbannat bra. Fan för dig. Om du nu var ensam eller inte skiter jag mindre i. Du har tagit den terroristiska oskulden, fridfullheten på vår lilla fina stad, vårt lilla älskade Oslo. Vårt lilla älskade, säkra och det-skulle-aldrig-ske-här-Oslo. Fan ta dig.. När jag gick och slaggade igår så var det minst 20 döda men kanske flera enligt NRK. I morse vaknade man till otroliga 84 dödsfall på Utöya och man kunde inte tro det var sant. Mitt nyligen upphällda morgonkaffe smakade plötsligt blä och jag ville bara kräkas. Kräkas åt detta onödiga och hemska skitvåld som ständigt drabbar någon del av världen. Att den igår kom till vår del av världen, vår hemstad Oslo gör att man får bekräftat sina värsta och mörkaste tankar. Man är inte säker någonstans.
Min ferie har hittills varit helt underbar och fridfull, med allt från bärplockning och drakflygning till att besöka Pippi och Emil i Vimmerby. Familjefrid och fullständig avslappning i mitt lika älskade Sverige. Perfekt. Såna här saker gör att det inte känns så perfekt som det ska kännas.
Jag har hittills ingen jag känner som blivit drabbad av denna tragedi men det kvittar, man mår dåligt ändå. Det är så tätt inpå en att man inte kan låta bli att rysa av tanken på att man kunde varit där eller känt någon som var där. Vårt kontor ligger typ 500 meter bort..
Jag vet, man ska inte resonera så här. Slutar man att göra det man gör och stannar upp så vinner ondskan och de är det sista man vill. Leva vidare, det är det man måste göra. Men säg det till de anhöriga och drabbade.. Hur fan tar man sig vidare från en sån sak?
En av de drabbade, en kille på 22 år som klarade sig från massakern på ön sa: ”Jag har aldrig förlorat nån jag känner i mitt liv, då är det ganska tufft att starta med 85 st..” Mina tankar går till alla anhöriga, vänner och ovänner som på något sätt blivit drabbade av denna missär. Ingen är värd detta. Ingen.